Årets ekonomipristagare, Richard H Thaler, är spännande. Tyvärr visar han även prov på viss naivitet. Att individer inte alltid agerar rationellt behöver inte innebära X – eller att staten bör försöka ”knuffa människor i rätt riktning”. Thalers slutsatser öppnar upp för statliga interventioner i människors privatliv, och Vetenskapsakademien verkar inte låtsas om det över huvud taget.
Det verkar inte vara populärt med reformer för att öka sparandet. Skuldsättningen ökar och politiker och Riksbanken skyller bolånefesten på varandra. Vem ska vid nästa finansiella kris försvara sig med att vi i vart fall hade roligt på vägen?
Årets budgetproposition visar hur ideologi och affektion har fått ersätta rimligt resonerande. Finansplanen är i stort sett helt befriad från insikt i hur resurser uppstår i ekonomin och vilken roll offentliga ingrepp har i värdeskapandet. Medan problemen hopar sig – arbetsmarknaden, bostadsmarknaden, resursbristen i statens kärnområden – låter socialdemokratin känslorna och maktviljan styra.
Regeringen drar på sig permanenta utgiftsökningar och missar chansen att göra långsiktiga tillväxtreformer. Som alltid lockar valår politiker att öka utgifterna för att locka väljare, medan viktiga långsiktiga reformer uteblir. Timbros chefsekonom Jacob Lundberg svarar på fem frågor om dagens budgetproposition.
MEDBORGARLÖN DEL 6. På det hedonistiska 70-talet var idén om att undfly löneslaveriet och befria sig från arbetets ok populär. Men till skillnad från då är lönearbete i dag en bristvara, och det förändrar frågan om medborgarlön. Bristen på arbetstillfällen gör att vi är mer fångade i arbetslinjens diktatur än någonsin, skriver historieprofessorn Lars Trägårdh.
MEDBORGARLÖN DEL 5. Idén om medborgarlön är i grunden en kommunistisk idé. Både borgare och socialdemokrater borde vända sig mot den: I ett borgerligt samhälle är det orättvist att ge lika lön för olika arbete, och det socialistiska samhället fungerar inte om människor inte är beredda att arbeta efter egen förmåga. Men att medborgarlön är en dålig idé innebär inte att den inte kommer att genomföras, skriver Jasenko Selimović, ledamot i Europaparlamentet.
MEDBORGARLÖN DEL 4. Det enda riksdagsparti som tagit idén om medborgarlön på så stort allvar att den föreslagits i partiprogrammet är Miljöpartiet. Vad som gör frågan svår är att den är för vag på en teoretisk nivå – men ju mer konkret förslaget blir, desto svårare blir det att enas kring, skriver Maria Wetterstrand, språkrör för Miljöpartiet 2002–2011.
MEDBORGARLÖN DEL 3. Basinkomst för alla medborgare behandlas som en radikal idé. I själva verket fungerar välfärdsstaten i praktiken på nästan samma sätt – den som inte är villig att försörja sig själv kommer knappast att lämnas att svälta ihjäl. Att införa basinkomst i Sverige skulle egentligen inte innebära någon särskilt omvälvande förändring.
MEDBORGARLÖN DEL 2. Idéer om medborgarlön vinner alltfler anhängare. Ett system där alla får pengar utan motprestation förespråkas inte bara från vänster, men liberaler som är för medborgarlön glömmer något viktigt: Man har inte rätt till andras pengar.
MEDBORGARLÖN DEL 1. Den sociala och ekonomiska trygghet som staten tillhandahåller måste ge utrymme för självbestämmande, behandla människor lika och göra det lättare att lämna bidragsberoende. Basinkomst är det bästa sättet att uppnå det. Rätt utformat är det pragmatiskt, effektivt och rättvist.
Det finns många goda skäl för frihetligt sinnade människor att konsumera mindre. Smedjans krönikör Maria Eriksson listar sina egna främsta skäl till minska sin privatkonsumtion.
För en utomstående kan norsk politik te sig obegriplig. Några ideologiska skillnader mellan höger och vänster finns egentligen inte. Den sittande högerregeringen har ökat de offentliga utgifterna med det dubbla jämfört med den tidigare socialistregeringen. Staten spenderar nu årligen 1,3 biljoner. Samtidigt är den stora stridsfrågan inför höstens val en förmögenhetsskatt på sammantaget 14 miljarder norska kronor, 0,7 procent av BNP. Den politiske journalisten Jon Hustad skriver om ett ekonomiskt Absurdistan.
Mikuláš Dzurinda var Slovakiens premiärminister lika länge som Reinfeldt var Sveriges statsminister. Under den tiden hann Slovakien gå med i Nato, EU och OECD, reformera ekonomin och sänka marginalskatten till 19 procent. Alexander Fritz Englund intervjuar Dzurinda om frihet, kommunism och möjligheterna för drastiska reformer i dag.
Det bör kanske inte anses som en absolut dygd att alltid vara helt konsekvent i politiken, över tiden. Nya fakta kan spela in. Finansminister Magdalena Andersson har dock fört den systematiska inkonsekvensen till nya höjder. Hon har bytt fot fler gånger än man bör acceptera från en finansminister. Det är dags att rikta en misstroendeförklaring mot finansministern.
Regeringen berömmer sig i vårbudgeten för att administrera den offentliga ekonomin väl. På SNS seminarium 19 april, då Finansdepartementets statssekreterare Max Elger presenterade budgeten, framstod dock budskapet som ihåligt. Regeringens budgethantering har uppenbara brister, och medan finansministern ofta framstår som irriterad och raljant i sina framträdanden så förefaller statssekreteraren mest fascinerad av sina egna ordkonster.
I dag presenterade regeringen tillsammans med Vänsterpartiet sin vårbudget. Smedjan har ställt fem snabba frågor till Timbros tillträdande chefsekonom, doktoranden i nationalekonomi Jacob Lundberg, om vad budgeten innebär för Sverige, och vad som händer nu.
Den senaste rapporten från Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi (ESO) föreslår en socialiseringschock för Sverige. I stället för att intressera sig för enskilda medborgares önskemål, prioriterar den staten och dess intressen fullt ut. ESO var tidigare en viktig, ifrågasättande aktör, men nu har den spelat ut sin roll.