Tidigare har motståndet varit stort mot olika digitala tjänster inom såväl vård och skola som leveranser. Men de senaste veckornas utveckling har fått oss att inse hur oumbärliga dessa tjänster är, skriver Jacob Dexe.
Uppsala universitet har inrättat ett forskningsprogram om "Nyliberalism i Norden". Men för att förstå de reformer som gjordes, ofta av socialdemokrater, så måste man också ta i beaktande den kritik som fanns mot DDR-Sverige och bristande dynamik inom välfärdssektorn. Detta tycks forskarna bortse ifrån, menar Janerik Larsson.
Många kommuner klarar inte sina åtaganden. En statlig parlamentarisk utredning har därför arbetat de senaste åren med att se över kommunsektorns framtid. Utredningens slutbetänkande är dock en sorglig läsning där centralism och politik tycks kunna lösa det mesta. Konsumentens perspektiv lyser helt med sin frånvaro.
Den gångna helgen gick Södersjukhuset i Stockholm upp i stabsläge, och en anställd jämförde situationen med en krigszon. Den vanligaste förklaringen till kaoset är resursbrist, men roten till problemet sitter snarare i sjukvårdens organisation och arbetssätt.
Marknadsekonomi och privata alternativ levererar valfrihet och bättre resultat. Ändå vill en stor del av det svenska samhällets beslutsfattare använda ett planekonomiskt system för att styra över välfärden. Så löser vi inte dagens problem, skriver Gunnar Hökmark.
De senaste dagarna har en rad inlägg publicerats om näringslivets opinionsbildning och borgerlighetens ideologiska vägval. Är marknadsliberalismen på väg ut? Medvetna missförstånd och felaktiga påståenden staplas på varandra, menar Timbros vd, Karin Svanborg-Sjövall.
Oppositionspartierna, inklusive M och KD, har enats om att staten ska skjuta till 7,5 miljarder kronor till kommunerna. Den som vill minska de offentliga utgifterna, eller bemöta kommunala och regionala budgetunderskott med ett minskat offentligt åtagande, står nu utan alternativ i svensk politik.
Upprördheten över deckardrottningen Camilla Läckbergs nya klinik har präglat den gångna veckan. Karin Svanborg-Sjövall menar att vi ska vara glada över att det finns någon som vill investera i en sönderreglerad vårdsektor, efter Socialdemokraternas vinsthaveri.
Bidrag för lärarassistenter och barns mediciner utnyttjas av helt andra kommuner och familjer än de som faktiskt behöver hjälp. Den statliga omfördelningens grova skavanker framträder. Så snart bidrag är tillgängliga för fler än de är ämnade för kan vi räkna med att det är de minst behövande som står först i kön.
Folkhemmet gjorde oss oberoende av varandra, men förändringen har haft en mörk baksida. När den stora välfärdsstaten har gjort oss mindre beroende av våra nära och kära har vi också blivit ensammare, och ensamhet gör människor olyckliga.
MUF och KD vill dela ut kuponger i stället för bidrag. Bidragstagarna skulle förlora sin frihet att spendera pengarna på vad de anser sig behöva, och behöva lägga dem på vad staten anser att de behöver i stället. Borgerliga politiker borde veta bättre än så. Det inte staten utan individen som vet bäst vad hon behöver.
Statligt ägda Samhall AB har två oförenliga uppdrag. Företaget ska både använda statliga medel för att kunna anställa vissa utsatta människor, och konkurrera om uppdrag med andra företag på marknaden. Samhall ska försöka vara precis som privata företag, men dess blotta närvaro innebär att marknaden rubbas.
Skattehöjningar kommer inte att lösa välfärdens finansieringsproblem. Det kommer att krävas privat finansiering i form av egenavgifter och försäkringar för att få ekvationen att gå ihop. Det är ett hot mot vänsterns välfärdsmodell, så det är inte förvånande att de som försvarar dagens system skruvar upp tonläget.
Att dela ut bidrag till någon är att utöva makt över henne. Allt från föräldraförsäkring till ”gratis” sjukvård villkoras för att påverka människors beteende. Bidrag och subventioner är ett av sociala ingenjörers favoritverktyg för att tvinga människor till anpassning.
Skidsemester eller ändtarmsoperation? Det ena låter onekligen mer lockande än det andra. Men för den som är i behov av en operation borde valet ändå falla på ett vårdbesök. Dessvärre anser alltför många att deras nöjen är så viktiga att bortslösade vårdresurser är en rimlig uppoffring från skattebetalarnas sida.
Politiker försöker lösa Sveriges integrationsproblem med ogenomtänkta, kortsiktiga beslut. Sedan måste lärare, poliser och sjukvårdspersonal ute i verkligheten försöka städa upp efter dem. Det är tack vare dem, inte tack vare politiken, som Sverige fortfarande faktiskt fungerar.
De som tecknar privata sjukförsäkringar i Sverige får sällan veta vad de egentligen har rätt till. På sådana grunder är det omöjligt för ett bra, välfungerande komplement till den offentliga vården att växa fram. Politikerna måste släppa sin beröringsskräck för privata vårdlösningar och skapa bättre förutsättningar, skriver läkarstudenten Warda Fatih.
Företagare har svårt att vara föräldralediga – men tvingas ändå finansiera systemet. I stället för en ny ”föräldravecka” bör försäkringen göras frivillig med privata alternativ, skriver Siri Steijer.
I sin granskning av den digitala sjukvården förbiser SVT orsaken till nätläkarnas popularitet. Det är den ordinarie vårdens misslyckande med köer och dålig tillgänglighet som ligger i grunden för de digitala vårdbesökens popularitet.
Landstingen är inte lämpade att sköta sjukvården. Administrationsbördan och kostnaden för byråkratin är bara en del av problemet; därtill kommer politiker utan expertkunskaper om vård som i stället driver politiskt korrekta krav på policyproduktion och värdegrundstänk. Såväl landstingen som SKL borde läggas ned för vårdens bästa, skriver Torsten Sandström, professor emeritus i civilrätt vid Lunds universitet.