Avskaffa semesterlagen, privatisera föräldraförsäkringen och lägg ned arbetsförmedlingen! I detta avsnitt gästas Smedjanpodden av Siri Steijer, ansvarig för arbetsmarknadspolitiska frågor vid Timbro. Hur lyckas hon ständigt reta gallfeber på vänstern? Vems var egentligen hunden hon poserade med i reportaget i Arbetet? Varför vill hon avskaffa semesterlagen och hatar hon verkligen barn?
Regeringen föreslår problematiska och rättsosäkra krav på privata företag i välfärdssektorn. Trots att allianspartierna är medvetna bristerna, är dock Centerpartiet det enda av dem som yrkar avslag. De övriga allianspartierna behöver ta sitt ansvar för välfärden och avfärda förslaget, skriver representanter för Friskolornas riksförbund, Svenskt Näringsliv, Vårdföretagarna och Almega.
Allt tyder på att den nya sjukvårdsskatten i dag godkänns av Sveriges riksdag. De som hade kunnat bilda en skyddande majoritet väljer i stället att lägga ned sina röster, och gå till historien som en frivillig minoritet. Väljarnas dom lär bli hård.
VÄLFÄRDENS GULDGRÄVARE DEL 2. Enbart 1,5 procent av misstänkt fusk med assistansersättning, sjukskrivning och VAB leder till fällande dom. Nu utreds bidragsbrotten, men i strävan efter att klämma åt bedragare som lever på skattepengar är risken hög att personer med verkligt hjälpbehov hamnar i kläm.
VÄLFÄRDENS GULDGRÄVARE DEL 1. Subventionerade jobb har blivit en affärsmodell. Skatteverket gör det möjligt för företag att anställa personer utan uppehållstillstånd och få deras lön subventionerad av Arbetsförmedlingen. John Göransson skriver om en juridisk gråzon, där man inte bryter mot lagen men bryter mot lagens avsikt.
Såhär ett valår är Philip Lerulfs nya bok Marionetterna högaktuell. Den handlar om socialförsäkringarna och ger på knappa hundra sidor både en gedigen historik och en inblick i de många problemen. Lerulf visar att systemen varken gör oss trygga eller fria. Ändå vill svenskarna inte veta av något alternativ.
Sverige befinner sig i en förvaltningskris. Migrationschocken har gjort det uppenbart att den svenska välfärdsstaten har svällt över sina bräddar. Politikerna kan inte längre ha kontroll över alla regleringar. Det enda sättet att hantera krisen är för välfärdsstaten att backa, och för allmänheten att acceptera ett mindre reglerat – och mindre förutsägbart – liv, skriver Jakob Heidbrink.
Stora delar av den offentliga verksamheten ger ett oprofessionellt uttryck. Samtidigt verkar den offentliga makten ibland utövas av ministrar snarare än ämbetsverk. Sverige behöver en rättelsemyndighet, som temporärt kan rätta till orimliga och felaktiga beslut när enskilda individer drabbas, skriver Carl-Johan Westholm, doktor i statsvetenskap.
Problemet är inte bara att debatten om vinster i välfärden förs på fel sätt. Det är också fel sak vi diskuterar. I stället för att dividera om offentlig respektive privat regi, måste vi ifrågasätta det större systemet. Den skattefinansierade välfärdsmodell vi i dag tar för given förtjänar att ifrågasättas.
Det är rätt att granska och kritisera turerna runt upphandlingen och byggandet av Nya Karolinska Sjukhuset. Men att använda statens utredningsmuskler för att bedriva partipolitik, som Magdalena Andersson och Annika Strandhäll gör, är direkt olämpligt. På sikt kan det skada förtroendet för hela utredningsväsendet.
Få verkar begripa vad regeringens vinstförslag går ut på. Självaste statsministern har misslyckats med att beskriva det korrekt. Det mesta talar för att själva syftet är vilseledning: Ju lättare det blir att förstå regeringens förslag, desto tydligare skulle det bli hur extremt radikalt det faktiskt är.
Regeringens förslag om ”vinsttak” i välfärden bygger på felaktiga kalkyler gjorda utifrån felaktiga frågeställningar och uppnår fel resultat i förhållande till det som felaktigt påståtts vara förslagets syfte. Och statsministern ansåg att en presskonferens om detta var fel ställe att befinnas sig på.
Expressens ledarskribent Anna Dahlberg hävdar att det saknas idéer och reformförslag som kan kompensera för de skattesänkningar Allianspartierna föreslår. Tvärtom, skriver Johan Ingerö, finns mängder av idéer. Åtminstone utanför Expressens ledarsida.
250 000 svenska medborgare lever i ekonomisk utsatthet trots att de har jobb. För dem innebär det svenska skattesystemet att de, i stället för att ha egna marginaler, betalar höga skatter men inte alltid får tillbaka dem på bästa sätt. Den som nätt och jämt får ekonomin att gå runt får både mer nytta och mer frihet av pengar de själva bestämmer över, än av pengar som det offentliga fördelar.
Maria Ågren kom billigt undan för haveriet på Transportstyrelsen. Dan Eliasson lär knappast drabbas av svåra påföljder för den säkerhetsläcka han skapade hos polisen. Tjänstemän i Sverige hålls inte personligen ansvariga för vad de gör i tjänsten, vilket är både farligt och dyrt för folket. Vi behöver återinföra tjänstemannaansvaret – men riksdagen vägrar.
Regeringen kommer att föreslå ett vinsttak för välfärdsföretag. Även om den verkar ha riksdagsmajoriteten emot sig, har den stöd hos väljarna. Men en av de viktigaste komponenterna i en demokrati är att majoriteten inte ska tillåtas förtrycka minoriteten. De som i dag väljer en skola, vårdcentral eller hemtjänst i privat regi ska ha rätt att göra det, oavsett vad andra väljare tycker om det.
EU var ett verktyg för dem som ville se fria människor på fria marknader. I dag är det i stället fackförbunden som talar om EU som ett redskap för att uppnå sina mål. Att fackrörelsen blickar mot unionen när dess eget inflytande sjunker borde få alla varningsklockor att ringa.
”Politikerföraktet” är en vanlig förklaring till den populistiska vågen i västvärlden. Men vem är det egentligen som föraktar vem? En majoritet av politikerna tror inte ens att väljarna skulle klara av att få bestämma över sina egna kroppar – än mindre sina plånböcker.
I år har nästan 400 poliser lämnat sina jobb, 51 av dem i huvudstaden. I söndags förmiddag patrullerades Stockholms innerstad bara av 14 poliser. Läget är akut, och i ett land med en statsbudget på 964 miljarder kronor måste man fråga sig: Vad är egentligen viktigare än att ordningsmakten fungerar?
I Sverige hålls alltför många människor tillbaka av en stelbent arbetsmarknad. Det som behövs är en våg av borgerlig jobbpolitik som kan skölja över svensk arbetsmarknad och bryta fackföreningarnas makt, skriver Christian Carlsson och Felix Arnstedt, förbundsordförande respektive arbetsmarknadspolitisk talesperson KDU.