Stefan Löfven borde inte ha kunnat bli varken partiledare eller statsminister. Slumpen gjorde att han blev både och. Denna märkliga kombination av sammanträffanden har bidragit till en av de mest dysfunktionella mandatperioderna i Sveriges demokratiska historia.
Socialdemokraternas storhetstid i Göteborg är över. Den nedåtgående spiral som lett S till det sämsta valresultatet på hundra år inleddes av partiets egen starke man i staden, Göran Johansson. Den ledarstil många så länge uppskattade honom för blev till slut partiets fall.
De svenska Socialdemokraterna gjorde sitt sämsta val sedan den allmänna rösträtten infördes. Partiet tappar stort bland den arbetande befolkningen. Men trots att partiets kärnväljare håller på att dö ut eller lämna för Sverigedemokraterna eller Vänsterpartiet står sig Socialdemokraterna relativt starka. I de invandrartäta utanförskapsområden där befolkningen växer snabbast samlar vänsterpartierna uppåt 90 procent av rösterna.
Är det något den gudsförgätna mandatperioden 2014–2018 lär oss så är det att politiker inte kan avstå från att använda den makt som väljarna har gett dem, utan att betala ett högt trovärdighetspris. Den legitima regeringsbildaren är den som kan utvinna bästa möjliga helhet ur summan av kompromisser – och vem det är vet vi ännu inte.
Sverigedemokraterna försöker ta över folkhemsbegreppet från Socialdemokraterna på samma sätt som Moderaterna tog över begreppet arbetarparti. Folkhemmet var dock en konservativ idéfigur innan det blev socialdemokratiskt. Kampen om begreppet har pågått i ett århundrade. Det handlar om att vinna privilegiet att formulera berättelsen om Sverige.
Sedan demokratins genombrott har Sverige styrts av regeringar som respekterat grundvalen för det demokratiska parlamentariska systemet. I praktiken har detta inneburit att Vänsterpartiet har uteslutits från att ta aktiv del i regeringsarbetet. Nu står vi inför ett scenbyte som är synnerligen oroväckande. Sverige behöver besparas skadliga socialistiska experiment. Rösta nej till en vänstersväng i söndagens val!
Att de traditionella maktpartierna går kräftgång i opinionen är inte ett tecken på en demokrati i kris, utan på ett partipolitiskt etablissemang som distanserat sig från medborgarna. En demokrati kan inte vara beroende av enskilda partier för att fungera. Kanske kan de gamla maktpartiernas kris tvärtom leda till den vitalisering som demokratin behöver.
Sverigedemokraternas vision för Sverige är en spegelbild av Socialdemokraternas samhällsbygge, där stat och civilsamhälle smälte samman och partiet trängde in i samhällets alla skrymslen och vrår. Den frihetligt sinnade som hoppats att Socialdemokraternas nedgång skulle innebära slutet på det socialdemokratiska samhället hoppas nog förgäves.
De 9 000 asylsökande utan asylskäl som nu beviljas asyl har hanterats så dåligt av regeringen att det är dags för riksdagen att väcka omröstning om en misstroendeförklaring. Återigen har den S-ledda regeringen visat sig oförmögen att sköta sitt jobb.
Socialdemokratins identitetskris fördjupas av de dåliga opinionssiffrorna – men kanske är det precis vad partiet behöver för att lösgöra sig från vänstermarginalen. Den nya boken ”Vad behövs för att rädda demokratin?” är den första ärliga självkritiken från S-håll på länge, skriver Janerik Larsson.
Socialdemokraterna och Hyresgästföreningen försöker skrämma väljare att rösta vänster genom att måla upp mörka resultat av ett omedelbart avskaffande av hyresregleringen. Det är bara det att inget parti har föreslagit något sådant. Socialdemokraterna slåss mot halmgubbar i bostadsdebatten – ett tydligt tecken på hur desperat Rörelsen börjar bli.
DEBATT. Regeringens giriga ekonomiska politik lyckas med konststycket att både göra skattebetalarna och staten fattigare. Sverige behöver sänkta marginalskatter och ett höjt grundavdrag, skriver Christian Carlsson och Felix Arnstedt, ordförande respektive arbetsmarknadspolitisk talesperson för KDU.
MED OPPORTUNISMEN SOM IDEOLOGI. Socialdemokraternas dominans i svensk politik är över. Partiet saknar svar på tidens stora frågor och den opportunism som tidigare bidragit till dess exempellösa framgångar har blivit en belastning. Väljarna litar inte på ett parti som byter ståndpunkt lika ofta som andra byter skjorta.
Veronica Palm har skrivit en feministisk idébok om karriärkvinnor och systerskapet. Kvinnors enda långsiktiga framgångsrecept, menar hon, är sluta göra karriär på mäns villkor och i stället uppgå i Systerskapet, med separatistiska nätverk och ovillkorlig gemenskap. Blanche Jarn kommer inte att ansöka om medlemskap i klubben.
Vad ska vänstern prata om när klass, arbete och kapital inte längre engagerar? The Guardian-krönikören George Monbiot gör i boken Ur ruinerna: En ny politik för en värld i kris ett försök att skapa en ny berättelse för den traditionella vänstern. Det går ganska dåligt.
Socialdemokrater ser sig inte som ett parti bland andra, utan som en rörelse som syftar till att förändra samhället i grunden. När de demonstrerar på första maj är det ett uttryck för en självbild som saknar motstycke bland andra partier. För dem är inte bara politiken, utan hela samhället, ett projekt, där makten är målet.
Det är meningslöst för allianspartierna att förfasa sig över LO:s och Socialdemokraternas smutskastning. I stället bör filmen tydas som ett tecken på hur slutkörd och frånkopplad den röda gamla ångmaskinen har blivit. Socialdemokratin inser själv hur allvarligt läget är, det är därför valfilmen låter som den gör. Och för de borgerliga innebär detta en möjlighet att kliva fram.
I en ny film sprider LO lögner om Moderaterna inför valet. Det är osmakligt och ohederligt, men även ett tecken på att LO:s parti Socialdemokraterna börjar få svårt att hålla huvudet ovanför vattenytan.
Socialdemokraterna utformade den svenska kulturpolitiken, men i dag tycks de inte längre veta vad de vill. Kanske har det kulturpolitiska projektet nått vägs ände för Socialdemokraterna. Partiets kulturpolitiska talesperson Gunilla Carlsson verkar i stort sett nöjd med kulturpolitiken såsom den fungerar i dag.
Peter Hultqvist anklagar Moderaterna för att vilja reformera arbetsmarknaden på ”sovjetiskt manér” med mossiga högerkrav. Socialdemokraternas egna försök att konservera 70-talets arbetsrättslagstiftning är dock inte direkt avantgarde.