Sveriges systemkramande socialdemokrati saknar i allt väsentligt lösningar på den misstro, det utanförskap och den populism som alltmer präglar västvärlden. Den borde inspireras av den brittiska debatten, där mittenvänstern vågar tala om kärnfamiljer och nationell sammanhållning i stället för trötta talepunkter om att ”högern valt skattesänkningar i stället för investeringar i välfärden”.
Att lägga 120 miljoner kronor på ”Metoo-satsningar” är plakatpolitik, Kristdemokraterna har helt rätt i att svensk kultur existerar, bostadspolitiken i Göteborg väcker frågetecken, och Stockholms stad borde sluta trakassera sina invånare.
Petningen av trafikdirektören i Stockholm sedan denne låtit utreda förslaget om så kallade miljözoner i Stockholm visar på Miljöpartiets auktoritära tendenser. Med de borgerligas goda minne kan detta åttaprocentsparti hålla trafiken i hela Stockholmsregionen gisslan i fyra år till.
En intensiv diskussion pågår nu om vilken roll Liberalerna ska spela: en del av ett liberalt ”block” eller ett stödparti till Socialdemokraterna. En läsning av Liberalernas och Socialdemokraternas respektive partiprogram visar att det senare alternativet inte skulle fungera i praktiken ens om det vore en bra idé i teorin.
Efter bombattrappen som placerades ut vid Nationella sekretariatet för genusforskning veckan före jul har flera debattörer dragit en rak linje till kritiska debatter om genusvetenskap. Det är en förenklad syn på hur ord och handling hänger ihop. Det är våldsverkaren som bär ansvaret, inte den som deltar i en fri debatt, skriver Magnus P Ängsal, forskare vid Göteborgs universitet.
Ansamlingen av många små förolämpningar är en underskattad politisk kraft. Det är ofta de små irriterande detaljerna i vardagen som till slut får bägaren att rinna över och människor att byta uppfattning. Därför leker staten med elden när den fattar beslut som snarare trakasserar medborgarna än stärker samhället.
Göteborgs stad vill hjälpa den som har pengar till en kontantinsats, men inte kan sätta in dessa på banken, att köpa en bostad. I praktiken skulle det innebära att den som redan har pengar, men som har tjänat dem på ohederligt sätt, ges företräde framför dem som verkligen är chanslösa på den svenska bostadsmarknaden.
Att Kristdemokraterna utmanar vänsterblocket på kulturområdet är välkommet. Ebba Busch Thor gör det som Moderaterna borde ha gjort för länge sedan. Med en borgerlighet som vågar ta debatten även i kulturfrågorna berövas Sverigedemokraterna ett av sina viktigaste säljargument, och den missvisande GAL/TAN-skalan kan begravas en gång för alla.
Svenska myndigheter fick 60 miljoner kronor att spendera på Metoo-satsningar. Hälften har de inte ens lyckats göra av med; hälften har gått till personalkonferenser, informationsbroschyrer och att åka på datorspelsmässa. Problem försvinner dock inte bara för att man häller pengar över dem, och skattebetalarna har bättre saker att lägga sina pengar på än regeringens plakatpolitik.
Svindlande affärer där skogsbönder på 1800-talet lurades att sälja sin skog till rovlystna bolag har varit ett tacksamt ämne, inte minst i böcker, på film och teater. Men felaktigheten i denna klasskampsretorik har forskningen punkterat för länge sedan. Det så kallade baggböleriet är på många sätt en ren myt.
Under ett halvt sekel har kritik mot auktoriteter beskrivits som ett arbete i demokratins tjänst. När DN-journalisten Nathan Shachar kritiserade den postkoloniale professorn Edward Said liknades han däremot vid Viktor Orbán. När forna auktoriteter bytts ut mot nya har det plötsligt blivit ett hot mot demokratin att på vetenskaplig grund ifrågasätta auktoriteter.
Vampyren som vi känner den trädde fram ur skuggorna i mötet mellan industrialismens rationalitet och det gamla samhällets vidskeplighet. För varje epok har vampyren blivit en spegel för samtidens rädslor och längtan. Amanda Broberg har läst en ny bok om blodsugarnas kulturhistoria.
Humorlösa byråkratiska folkhälsoingenjörer stjäl den ena friheten efter den andra från människor som förr eller senare kommer att få nog. Det rökförbud som träder i kraft till sommaren är bara ett av många exempel. Vi behöver sätta stopp för plakatpolitik som förs mot samhällsproblem som knappt existerar, skriver Frans Sporsén och Myra Åhbeck Öhrman.
Mitt i alla nedslående spaningar inför 2019 och sammanfattningar av 2018 (otrygghet, identitetspolitik, förmynderi och så vidare) går det att identifiera några ljuspunkter.
Public service hävdar ofta att journalisternas åsikter inte påverkar nyhetsrapporteringen. Men journalister är inga maskiner, och tittar man på helhetsbilden av SVT:s och SR:s produktion blir det tydligt att de problemformuleringar som är typiska för public service-kanalerna påfallande ofta sammanfaller med de problemformuleringar som är typiskt ”vänster”, skriver Mats Olin, Näringslivets medieinstitut.
En ny dystopisk roman beskriver ett segregerat Danmark där dåligt anpassade invandrare deporteras och etniska konflikter präglar gatubilden. Eliten har dragit sig undan till Lolland. Det obehagligaste är dock inte våldet eller deportationerna, utan huvudpersonernas apatiska inställning till samhällsförändringarna, skriver Karin Pihl.
Arbetarrörelsen förstår inte varför Socialdemokraterna gjorde ett katastrofval eftersom arbetarrörelsen varken förstår sig själv eller väljarna. Dagens socialdemokrati är ett socialliberalt projekt utan insikt om skillnaden mellan klyftor och skillnader, eller mellan ägande och kontroll, skriver statsvetaren Stig-Björn Ljunggren efter att ha läst tankesmedjan Katalys valanalys.
Nästa nyår kommer det vara förbjudet för gemene man att hälsa det nya året med fyrverkeriraketer. Förbudet är en form av statlig kollektiv bestraffning, oavsett om syftet är att minimera olyckor eller om det i själva verket handlar om en naiv förhoppning att den icke laglydiga minoriteten nu ska sluta skjuta raketer mot människor.