Doctor Who, TV-serien som Blanche Jarn slutat följa eftersom hon uppfattar huvudkaraktärens könsbyte som politiskt, har aldrig varit opolitisk, menar Caspian Rehbinder. Det är bara naturligt att en science fiction-serie kommenterar sin samtid. Blanche Jarn svarar direkt.
Folkviljan versus eliten har blivit ett standardnarrativ, och ett av de tydligaste uttrycken för folkviljan anses vara folkomröstningar. Samtidigt är det ovanligt att en fråga dör ut för att ”folket har fått säga sitt”. Och hur väl uttrycker egentligen folkomröstningar folkviljan? I själva verket är problemen så många att folkomröstningar bör ske så sällan som möjligt.
Kommuner med dålig ekonomi kan fortsätta slösa på andras bekostnad. Sjukvård, skola och omsorg är överbelastade samtidigt som miljarder spenderas på oansvariga kommunpolitikers favoritprojekt. Det kommunala utjämningssystemet måste sluta möjliggöra slöseri och börja gynna dem som tar ansvar.
Sydafrikas nye president Cyril Ramaphosa var nära att bli Nelson Mandelas kronprins. Men han manövrerades bort och landet hamnade ekonomiskt och politiskt på ett sluttande plan med Thabo Mbeki och Jacob Zuma som mer eller mindre misslyckade presidenter. ”Rädda vad som räddas kan” skulle kunna vara Ramaphosas valspråk nu.
Sveriges föräldraledighet framhålls ofta som en förebild och jämställdhetsreform. I verkligheten visar den sig missgynna kvinnors karriärer, löneutveckling och arbetskraftsdeltagande. Dessutom är den dyr i förhållande till andra länder, och kostnaderna växer stadigt. I den här rapporten har Dennis Avorin granskat de vanligaste argumenten för Sveriges generösa föräldraledighet.
Stora delar av den offentliga verksamheten ger ett oprofessionellt uttryck. Samtidigt verkar den offentliga makten ibland utövas av ministrar snarare än ämbetsverk. Sverige behöver en rättelsemyndighet, som temporärt kan rätta till orimliga och felaktiga beslut när enskilda individer drabbas, skriver Carl-Johan Westholm, doktor i statsvetenskap.
De identitetspolitiska slagorden skallar svagare än för ett par år sedan i den svenska debatten. Detta tolkas av vissa som att identitetspolitiken är ett överspelat kapitel. Historien visar dock att det är när slagorden tystnar som idéerna fått fäste vid institutionerna och börjar implementeras i praktiken. Vi har med andra ord bara sett början på identitetspolitiken.
Facebook och de stora mediehusen försöker ta krafttag mot falska nyheter. Men kampen de ger sig in i handlar om trovärdighet, och varken mediehusen eller Facebook åtnjuter något stort förtroende. När den som drar gränsen mellan falska och äkta nyheter själv är tendentiös, är risken att resultatet i stället blir ett instrument för att tysta avvikande åsikter.
50 ÅR SEDAN 1968. Både borgerligheten och 68-rörelsens egen kärna trodde den nya vänstern kunde komma att förändra samhället radikalt. I själva verket var de möjligheterna överskattade – men vad rörelsen egentligen handlade om var antirasism. Och antirasismen fick fäste i betydligt större grupper än den radikala KFML-agendan, skriver Torbjörn Tännsjö, som erbjuder ett inifrånperspektiv på vad som hände i vänstern för 50 år sedan.
Forum för levande historia vill placera ut ”snubbelstenar” i Stockholm till minne av människor som inte fick uppehållstillstånd i Sverige före kriget och som senare mördades i Förintelsen. Trots ett flertal avslag från Stockholms kulturnämnd driver myndigheten nu på elfte året frågan vidare. Alla medel verkar tillåtna, även att slira på sanningen.
Darkest Hour, den nya filmen om Winston Churchills första tid som premiärminister, lyckas föredömligt med balansen mellan realism och spänning. Att skildringen av det förra århundradets viktigaste karaktärer inte vann någon Oscarsstatyett är överraskande, skriver Mårten Ericson.
Problemet är inte bara att debatten om vinster i välfärden förs på fel sätt. Det är också fel sak vi diskuterar. I stället för att dividera om offentlig respektive privat regi, måste vi ifrågasätta det större systemet. Den skattefinansierade välfärdsmodell vi i dag tar för given förtjänar att ifrågasättas.
I den svenska kulturpolitiken talar man gärna om armslängds avstånd mellan politiker och tjänstemän. I verkligheten handlar det snarast om armkrok. Den tydligaste företrädaren för detta symbiotiska förhållande är Kulturrådets generaldirektör Staffan Forssell, som i Svenska Dagbladet meddelat att han är beredd att driva vilken agenda som helst som politiken lägger i hans knä.
Manliga Uber-chaufförer tjänar mer än sina kvinnliga kollegor, och det har ingenting med att diskriminering att göra. Ny forskning visar att lönegapet beror på olika sätt att köra. Att diskriminering måste ligga bakom skillnader mellan grupper är en myt.
Essäsamlingen Rädslans liberalism introducerar för första gången Judith N Shklar, en av 1900-talets mest tongivande amerikanska filosofer, för en svensk publik. I tio fristående essäer som spänner över filosofi, idéhistoria och statsvetenskap dissekerar Shklar bland annat frihetsbegreppet, demokratins gränser och den liberala synen på staten. Här kan du läsa Isobel Hadley-Kamptz förord. Boken hittar du i vår bokhandel.
Det är rätt att granska och kritisera turerna runt upphandlingen och byggandet av Nya Karolinska Sjukhuset. Men att använda statens utredningsmuskler för att bedriva partipolitik, som Magdalena Andersson och Annika Strandhäll gör, är direkt olämpligt. På sikt kan det skada förtroendet för hela utredningsväsendet.
I Sverige lever många mellan två samhällen: det sekulärt individualistiska och det klanbaserade. Ska det svenska majoritetssamhället kunna locka dem att välja bort klan och hederskultur, måste vi erbjuda dem två saker: trygghet och en ny gemenskap. Ett skyddat boende räcker inte. De måste kunna lita på våldsmonopolets skydd, och kunna bygga upp ett nytt liv med nya sociala sammanhang.
Facket har makt över vem som får arbetstillstånd i Sverige, samtidigt som alla fackförbund har ett intresse av att minska konkurrensen för de egna medlemmarna. Fredrik Hultman har intervjuat advokaten Arvid Danielsson, som ser hur förbunden missbrukar sin makt över vem som ska få stanna i Sverige.
Föreställningen om att västvärlden har splittrats mellan dem som ”överger sitt land” och dem som ”blir kvar” har fått vingar sedan David Goodhart gav ut sin bok The Road to Somehwere: The Populist Revolt and the Future of Politics. Det är en falsk, och farlig dikotomi. Behovet att ge sig ut i världen är lika existentiellt som behovet av lokalt förankrad identitet – och oftast hör de ihop.
Kommunpolitiker borde driva på för att det ska byggas fler bostadsområden av de slag som människor efterfrågar, inte att de få som finns förtätas sönder till oigenkännlighet. Missnöjet breder ut sig i kommuner runtom i Sverige, sedan politiker tagit ställning för byggbolag och statsmakt mot de egna väljarna.